När man har arbetat några år i samma yrkesroll så tänker man inte riktigt längre på hur man praktiskt utför sitt jobb – det allra mesta går helt på rutin. Oftast märker man ju inte riktigt själv hur väl man gått in i en roll förrän man faktiskt reflekterar över det. När jag häromdagen satt och jobbade så slog det mig nämligen att dokumentet hade sett oerhört underligt ut om jag hade skrivit det jag skrev någon annanstans än i just den ordbehandlaren jag använder. Det är nämligen så att vi använder oss av en hel del hjälpmedel och knep för att transkriberingarna ska gå så smidigt som möjligt. Jag började då tänka tillbaka på hur det var när jag precis hade börjat arbeta som transkriberare.
Betyg vs. arbetsprov
För att få anställning som transkriberare krävdes ingen specifik utbildning – jag var tvungen att genomgå arbetsprover. Det krävdes att jag praktiskt visade vad jag hade för förmågor och kunskaper inom det svenska språket, informationssökande, skrivsnabbhet och lyssningsförmåga. Jag behövde inte sälja in mig själv på en intervju, jag behövde inte visa upp teoretiska kunskaper i form av var jag låg i en betygsskala på ett papper, det spelade ingen roll vad jag hade för bakgrund, hur min livssituation såg ut, om jag hade körkort eller ens var jag bodde. Det enda som spelade roll var att jag bevisade att jag skulle klara av arbetssysslorna.
Att skriva utan att titta på tangenterna
Även om jag uppvisade att jag hade goda kunskaper i det svenska språket och kunde skriva inom en rimlig tid och så vidare, så var det mycket nytt att lära. Vi följer nämligen specifika skrivregler, och de är många. Vissa ord ska skrivas på ett visst sätt, vissa ord och läten ska hoppas över medan andra ska tas med. Hör vi inte vad som sägs eller om vi är osäkra på ordet så ska vi göra särskilda markeringar med exakt tidsangivelse. Det här tog en del transkriberingar att få kläm på och man gjorde många fel under upplärningsperioden. Den största skillnaden från då och nu är egentligen att jag har lärt mig att skriva utan att titta på tangenterna. I början var jag tvungen att gå igenom hela dokumentet för att vara säker på att inga ord hade missats eller att ett ”så” hade blivit ett ”då”. Nu ser jag i samma sekund som jag skriver ifall en bokstav blir fel och det sparar otroligt mycket tid i slutändan.
Underlättande knep
Det är mycket vi själva måste komma ihåg vad gäller skrivrutinerna så klart, men vi har också underlättande knep. Tidsmarkeringarna sker till exempel genom ett enkelt kortkommando på tangentbordet som automatiskt klistrar in ”[hör inte 00:04:23]” till exempel. Vi använder oss också av ett skript som låter oss använda vissa tangenter för att utföra specifika saker. I början gjorde man det mesta manuellt, men när man väl hade lärt sig att till exempel ett litet ”Q” gjorde en punkt och automatisk hoppade ner till nästa rad hade man helt plötsligt fått ihop två knapptryckningar till bara en.
Likaså är autokorrigeringen i ordbehandlaren min bästa vän i arbetet. Hade jag skrivit det jag skriver någon annanstans hade det mesta sett ut som någon form av kod. Skriver jag till exempel ”d o j r m nån v eg inte har nåt gemensamt m” blir det automatiskt ”du och jag är med någon vi egentligen inte har något gemensamt med”. Och jag inser nu att jag bör lägga in en förkortning för ”gemensamt” också. Massa onödiga knapptryckningar där ju!
/Malin