Idag bloggar vår kollega Malin Algulin om en fascinerande förmåga hon besitter.
”[…] stan-”
”Staden”, rättade jag min mamma automatiskt. Jag kunde ännu inte läsa men jag visste att det stod ”staden” och inte ”stan” för det var så min mamma hade läst just det där stycket förut.
Jag lärde mig att läsa när jag var runt fyra år och jag har bara svaga minnen av att ha blivit läst för. Böcker och sagor var nämligen det i världen som drog mig till sig. Skrift var någonting väldigt intressant, och ganska mystiskt, en kod jag ville knäcka så fort jag förstod att tecknen var vägen till att ta del av en saga, samt att förmedla en saga och bevara den för alltid.
Innan jag hade knäckt koden var en röst som berättade det enda sättet för mig att få del av en saga. Jag älskade mina sagor så mycket att när jag hade hört dem, så kunde jag dem. Inte bara vad de handlade om, vad som hände och hur de slutade, utan jag kunde dem ordagrant. Jag minns det inte själv, men min mamma var så fascinerad över detta att hon ibland lät mig läsa, utan att jag kunde läsa. Hon sa de första orden på sidan och sedan fortsatte jag tills sidan var slut.
Idag
Härom veckan fick jag en låt från en Disneyfilm i huvudet och som ofta är när en låt har fastnat så lossnar den endast genom att man lyssnar på den. När jag så gjorde kom det upp ett flertal klipp från filmen och jag insåg att jag kunde varenda replik, på ordet. Jag har sett den här filmen otaliga gånger under min uppväxt och den har legat mig lite extra nära hjärtat, så jag betvivlar att jag kan citera någon annan film så exakt på varenda replik så som med den.
Den här förmågan att minnas vad jag hört har tyvärr bleknat en del, men ett bra lyssningsminne har jag ändock bevarat. Om någon berättar någonting för mig som jag finner intressant kan jag minnas det nästan ordagrant. Däremot, om jag får instruktioner om någonting jag finner ointressant, så som ett recept, hur man ska sköta en viss blomma eller hur en maskin fungerar, så går det in genom det ena örat och ut genom det andra – ingenting över huvud taget fastnar och jag måste praktiskt utföra det om och om och om igen innan jag kan det. Det är precis som att mitt minne bevarar det jag finner intressant så väl att det andra inte fastnar alls.
Lyssningsminne och transkribering
När jag insåg att filmens repliker så noggrant bevarats i mitt minne slog det mig att ett bra lyssningsminne är ju någonting väldigt värdefullt att ha när man arbetar som transkriberare. Det är sällan man genomgående kan skriva i samma takt som någon pratar, framför allt om personerna i filen inte talar var för sig, och man får därför spola tillbaka och lyssna igen, och ibland igen. Fast ju mer man kommer ihåg av vad som precis har sagts, desto mer hinner man skriva innan man måste spola tillbaka.
Det är mycket att ha i huvudet när man transkriberar då man ska lyssna och minnas det man hör medan man skriver det man hörde för ett par sekunder sedan. Pratar personen man transkriberar dessutom fort så är det många ord att minnas på väldigt kort tid. Fingrarna hinner kanske inte alltid med takten det talas i och man måste ändå spola tillbaka, men att ha ett bra lyssningsminne underlättar ändå väldigt mycket i det här yrket.